2021-02-03 11:38Insikter

Året som gått med Högsta domstolen

Inför det nya året kan det vara intressant att se vilka lärdomar som kan dras från Högsta domstolens (HD:s) avgöranden under 2020. Lindahls tvistlösningsgrupp har därför summerat några av förra årets mest intressanta rättsfall från HD.

 

FASTIGHETSRÄTT

Kommunens hävningsförklaring – fråga om hävning gjorts på rätt sätt och i rätt tid  (NJA 2020 s. 470)

Köpeavtal avseende en fastighet ingicks mellan en kommun och ett bolag. Enligt köpeavtalet skulle köpeskillingen erläggas och tillträde ske vid ett senare datum. I köpeavtalet föreskrevs även att köpebrev skulle upprättas när bolaget hade fullgjort sin betalningsskyldighet. Bolaget betalade inte köpeskillingen vid den avtalade tidpunkten och kommunen beslutade knappt en månad därefter att häva köpeavtalet. Kommunen skickade ett protokoll som innehöll kommunens beslut om att häva avtalet, men protokollet kom inte fram till bolaget då fel adress hade angetts på försändelsen. Protokollet med beslutet om hävningen översändes därför på nytt drygt en månad senare. Innan bolaget hade hämtat ut den andra försändelsen innehållande kommunens beslut om hävningen, men under tid då den fanns tillgänglig för uthämtning, betalade bolaget resterande del av köpeskillingen. Huvudfrågan i målet var om köpeavtalet hade hävts och vilken av parterna som därmed hade bättre rätt till fastigheten. HD inledde med att konstatera att klausuler om att köpebrev ska upprättas är att se som ett hävningsförbehåll, och inte en återgångsklausul, varför en hävningsförklaring krävs. HD hade därefter att pröva hur en sådan hävningsförklaring ska utformas och när den ska anses framställd. HD uttalade att en hävningsförklaring måste vara uttrycklig och så tydlig att motparten förstår att den som häver avtalet vill att prestationerna ska gå åter. HD konstaterade vidare att en säljares hävningsförklaring av fastighetsköp skickas på mottagarens risk om den avsänds på ett ändamålsenligt sätt. HD kom därmed fram till att kommunen behövde avge en hävningsförklaring och att en tillräckligt tydlig sådan hade utformats. Den andra försändelsen som kommunen skickade, och som vid tidpunkten för bolagets betalning fanns tillgänglig för uthämtning, hade skickats på ändamålsenligt sätt i rätt tid. Sammanfattningsvis fann HD att köpeavtalet därmed hade hävts och bolagets talan om bättre rätt till fastigheten ogillades.

Att ta med sig: När köpebrev ska ställas ut vid fastighetsköp så innebär det att köpet är villkorat av att betalning sker. Om betalning inte sker måste säljaren häva köpet för att köpeavtalet ska hävas. Hävningsförklaring krävs. Om den sänds på ett ändamålsenligt sätt så står den köpare som inte betalar risken för att den inte kommer fram, dvs. köpet blir hävt även om hävningsförklaringen inte kommer fram.

 

Vandrarhemmet i Lycksele – fråga om villkorat fastighetsköp (T 2126-19) 

I avtal benämnt ”köpekontrakt/hyreskontrakt” föreskrevs att köpeskillingen skulle betalas dels genom en handpenning vid avtalets ingående, dels genom erläggande av månatlig hyra i 80 månader. Köparen skulle få tillträde till fastigheten när avtalet hade undertecknats och handpenningen betalats. Äganderätten skulle enligt avtalet övergå till köparen när köpeskillingen till fullo hade betalats. Köparen betalade handpenningen, men erlade därefter ingen ytterligare betalning. Säljaren sade därför upp det som parterna benämnt som hyresdelen av avtalet. Frågan som HD hade att pröva var om avtalet uppfyllde det i 4 kap. 4 § 1 st. jordabalken föreskrivna kravet att ett fastighetsköps fullbordan eller bestånd inte får göras beroende av villkor mer än två år från den dag då köpehandlingen upprättats. Av bestämmelsens andra stycke framgår att tvåårsregeln inte ska tillämpas på bl.a. villkor där köpets fullbordan eller bestånd har gjorts beroende av att köpeskillingen betalas. Närmre preciserad var alltså frågan i HD om villkoret avseende de månatliga betalningarna utgjorde ett villkor för köpeskillingens erläggande eller ett annat villkor som medförde att avtalet var ogiltigt. HD konstaterade att det faktum att avbetalningarna skulle avräknas mot köpeskillingen talade starkt för att villkoret skulle ses som ett villkor för hur köpeskillingen skulle betalas. HD menade att så var fallet oaktat att avbetalningarna i avtalet betecknats som hyresbetalningar. HD konstaterade vidare att möjligheten för köparen att få lagfart beviljad inte var kopplad till något annat än köpeskillingens erläggande, vilket också talade för samma slutsats. Sammanfattningsvis fann HD att avtalet följde jordabalken och således var giltigt.

Att ta med sig: Vid ett fastighetsköp, så kallades i avtalet en del av den köpeskilling som skulle erläggas efter tillträdet för hyra. Den beteckningen hindrade inte att säljaren kunde häva köpeavtalet p.g.a. bristande betalning.

 

HYRESRÄTT

Lokalerna i Gulddragaren – fråga om gränsdragning mellan bostadshyresavtal och lokalhyresavtal (T 3044-19)

Målet gällde hur den legala gränsen ska dras mellan bostadshyresavtal (blockhyra) och lokalhyresavtal när det är fråga om grupp/omsorgsboenden (exempelvis LSS-boende eller särskilt boende för äldre). Detta har betydelse bl.a. för parternas avtalsfrihet och om hyresgästen har ett direkt eller indirekt besittningsskydd. HD uttalade att det avgörande för bedömningen av om denna typ av hyresavtal ska betraktas som bostad eller lokal är det avtalade ändamålet för upplåtelsen. HD konstaterade att när ett hyresavtal avser mer än tre bostadslägenheter som ska hyras ut i andra hand står det parterna fritt att komma överens om att avtalet ska vara ett bostadshyresavtal, varvid reglerna om blockuthyrning ska tillämpas. Detta gäller även om en inte oväsentlig del av hyresobjektet ska användas för annat ändamål än bostad. När parterna i avtalet angett att reglerna avseende lokaler ska vara tillämpliga ska en bedömning ändå göras i varje enskilt fall för att avgöra om hyresavtalet är att betrakta som ett bostadshyresavtal som innebär att hyreslagens tvingande regler för bostadslägenheter ska tillämpas. Vid en sådan bedömning beaktas bland annat upplåtelseobjektets utformning (exempelvis fördelning mellan bostads- och lokalyta), avtalets systematiska uppbyggnad och personalnärvaro. Väsentlig vikt ska även fästas vid vilken verksamhet som ska bedrivas på fastigheten.

Att ta med sig: Det är viktigt att parterna inför ingående av ett hyresavtal som innehåller såväl inslag av bostad som lokal överväger om avsikten är att avtalet ska vara ett bostads- eller lokalhyresavtal. Parternas gemensamma ståndpunkt i denna del bör anges tydligt i avtalet. I målet drog HD slutsatsen att särskilt avtalens utformning, den avsedda användningen av lägenheterna, det av parterna angivna ändamålet med uthyrningen samt det betydande inslaget av vård- och omsorgsverksamhet medförde att hyresavtalen skulle anses avse upplåtelse av lokal, trots att bostadslägenheterna utgjorde separata lägenheter.

 

UPPHOVSRÄTT

Mobilfilmen – fråga om rätten till ersättning för utnyttjande enligt upphovsrättslagen. (NJA 2020 s. 293)

Målet mellan Sveriges Television AB (SVT) och den tidigare riksdagsledamoten Kent Ekeroth är känt som ”järnrörsmålet”. Upprinnelsen till tvisten var ett gatubråk i juni 2010 i vilket Ekeroth var inblandad och även filmade med sin mobiltelefon. Ett klipp ur mobilfilmen publicerades därefter med Ekeroths godkännande på Sverigedemokraternas Youtube-kanal. Andra delar av mobilfilmen, vilka inte hade offentliggjorts av Ekeroth, publicerades på Expressens webbplats som därefter även SVT publicerade på sin webbplats, i form av både bilder och klipp från mobilfilmen. Frågan i målet var om Ekeroth i egenskap av upphovsman till mobilfilmen hade rätt till ersättning för att SVT utan samtycke hade publicerat sekvenser ur nämnda film. Målet aktualiserade frågor om förhållandet mellan intresset att skydda den enskildes upphovsrätt, i det här fallet Ekeroths rättigheter till filmen, och det samhälleliga intresset av informationsfrihet. HD konstaterade att det allmänna informationsintresset, som visserligen fanns i detta fall, inte kunde utsläcka Ekeroths rätt till ersättning för SVT:s utnyttjande enligt upphovsrättslagen. HD fastställde därmed Patent- och marknadsöverdomstolens domslut och gav Ekeroth rätt till ersättning från SVT. I sin bedömning konstaterade HD att Ekeroth som framställare av en ljud- och bildupptagning har rättigheter till filmen (46 § upphovsrättslagen) och som fotograf till de enskilda fotografierna i filmen (49 a § upphovsrättslagen). I 23 och 25 §§ upphovsrättslagen finns visserligen vissa inskränkningar som ger annan än upphovsrättsinnehavaren rätt att återge verk med hänsyn till informationsintresset och medias förutsättningar att bedriva verksamhet. En återgivning av ett verk med stöd av 23 § kräver dock att verket ska ha offentliggjorts för att få återges, och är tillämplig för rätten till fotografi, medan 25 § kräver att verket ska ha förekommit under en dagshändelse och blir tillämplig både i fråga om Ekeroths rätt som fotograf och ifråga om hans rätt som framställare av upptagningen.

Att ta med sig: SVT grundade visningen av film och foton på sin webbplats på vissa undantag i 23 och 25 §§ upphovsrättslagen. Det gällde att fotografierna ur filmen var offentliggjorda i upphovsrättslagens mening och att fotografier och upptagningar hade förekommit under en dagshändelse. Det ansåg inte HD. Därigenom hade SVT inte rätt att visa film och foton på sin webbplats.

 

AVTALSRÄTT – KÖPRÄTT

De försvunna korna – fråga om skadeståndsansvar vid avtalsbrott (NJA 2020 s.199)

En bonde anmälde stöld av ca 70 stycken kor. Efter polisens förundersökning väcktes åtal mot bonden för försök alternativt förberedelse till grovt försäkringsbedrägeri. Innan åtalet prövades sade bondens försäkringsbolag upp den företagsförsäkring som omfattade bl.a. korna med hänvisning till att bonden hade lämnat felaktiga uppgifter och att förtroendet för honom som försäkringstagare därför saknades. Åtalet mot bonden ogillades sedermera. Bonden väckte därefter talan mot försäkringsbolaget och yrkade att det skulle fastställas att skadeståndsskyldighet uppkommit för försäkringsbolaget till följd av att försäkringen sagts upp på felaktiga grunder. HD konstaterade att ett försäkringsbolag i vissa fall får säga upp en försäkring i förtid, bland annat om en försäkringstagare väsentligt åsidosatt sina förpliktelser. Det är försäkringsbolaget som ska visa att sådana omständigheter föreligger. Försäkringsbolaget ansågs dock inte ha visat att bonden hade väsentligt åsidosatt sina förpliktelser mot försäkringsbolaget. HD klargjorde därefter att det av allmänna kontraktsrättsliga principer följer att en avtalsbrytande part är skadeståndsskyldig för skador till följd av ett avtalsbrott. Sådan skadeståndsskyldighet förutsätter i allmänhet oaktsamhet, såvida det inte finns någon garanti eller annan särskild utfästelse eller annat följer av särskild lagstiftning. HD anförde vidare att skadestånd kan utgå vid en obefogad förtida uppsägning av ett försäkringsavtal, om försäkringsbolaget har agerat oaktsamt. Det är försäkringstagaren som ska visa att försäkringsbolaget har varit oaktsamt vid dess beslut om förtida uppsägning, men försäkringsbolaget ansågs ha ett ansvar att redovisa det underlag som legat till grund för uppsägning och vilka överväganden som gjorts. Oaktsamhetsbedömningen består därför i stor utsträckning av en rättslig värdering av försäkringsbolagets handlande. För att försäkringsbolagets förtida uppsägning inte ska anses oaktsam bör den bygga på ett stabilt underlag som möjliggör ett välgrundat beslut. Det betyder i praktiken att det med ett objektivt betraktelsesätt – vid tiden för uppsägningen – ska ha framstått som tämligen säkert att det förhöll sig på ett sådant sätt att bolaget hade rätt att säga upp försäkringen i förtid.

Att ta med sig: Ett försäkringsbolag som säger upp ett försäkringsavtal kan bli skadeståndsskyldigt om uppsägningen är felaktig och försäkringsbolaget agerat oaktsamt. Här var uppsägningen felaktig. I frågan om oaktsamhet ansåg HD att den förundersökning som låg till grund för åtalet av bonden inte gav omedelbart stöd för att bonden skulle varit delaktig i att korna försvann. Försäkringsbolaget borde därför ha kompletterat utredningen, bl.a. genom att höra bonden själv. Det hade man inte gjort. Därför blev försäkringsbolaget skadeståndsskyldigt.

 

Badrummet i radhuset – fråga om fel bostadsrätt som sålts i ”befintligt skick” medför rätt till prisavdrag (T 2829-19)

Efter att en bostadsrätt sålts i ”befintligt skick” för 2 200 000 kr väckte köparen talan mot säljaren och yrkande prisavdrag på grund av fel i badrummet i bostadsrätten. Frågorna som HD hade att besvara i målet var om bostadsrätten var att anse som felaktig enligt köplagen och om köparen i så fall kunde göra gällande felen trots att bostadsrätten hade sålts i ”befintligt skick” samt om köparen hade rätt till prisavdrag och hur detta i så fall skulle beräknas. I frågan huruvida bostadsrätten var behäftad med fel framhöll HD att det av utredningen i målet framgick att badrummets tätskikt varit bristfälligt i flera hänseenden, att lutningen på golvet varit bristfällig samt att golvbrunnen för spillvatten från varmvattenberedaren varit igensatt och överkaklad. Dessa brister innebar en konkret och förhöjd risk för fuktskador som föranledde behov av en totalrenovering av badrummet. Bristerna hade inte kunnat upptäckas okulärt och för vissa fel krävdes specifika fackkunskaper. Vidare hade av objektsbeskrivningen framgått att badrummet varit bland annat helkaklat, vilket HD framhöll varit en avtalad egenskap, som även denna brustit. HD konstaterade att avvikelserna utgjorde fel enligt 17–19 §§ köplagen. HD konstaterade att bostadsrätten var felaktig trots att den hade sålts med friskrivningen ”i befintligt skick”. De brister som förelåg i badrummet innebar att bostadsrätten var i väsentligt sämre skick än vad köparen kunde förutsätta vid köpet. Vid bedömningen av vad som ansågs vara väsentligt fäste HD vikt vid bland annat omständigheterna att felen avsåg en central funktion i bostadsrätten (badrummet) samt att bristerna medförde fara för brand och vattenskada. Vidare fäste HD särskild vikt vid att bristernas värdepåverkan uppgick till ca sex procent av köpeskillingen, vilket HD ansåg vara en väsentlig värdeskillnad. Avslutningsvis ansåg HD att köparen med anledning av felen hade rätt till prisavdrag och berörde därmed även frågan om prisavdragets storlek. HD bestämde skälig reparationskostnad till 130 000 kr. HD fann inte anledning att avvika från presumtionen om att värdet i felaktigt skick ska bestämmas till värdet i avtalsenligt skick med avdrag för reparationskostnaden och uppskattade därmed värdeskillnaden till 130 000 kr. Slutligen justerade HD ned beloppet till 120 000 kr, med anledning av att en renovering till nyskick medfört viss standardhöjning.

Att ta med sig: Den som säljer en bostadsrätt eller annan lös egendom i ”befintligt skick” kan, trots en sådan friskrivning, bli ansvarig för eventuella fel. I aktuellt avgörande var bostadsrätten i väsentligt sämre skick än vad köparna haft fog att förutsätta vid köpet. HD fäste särskild vikt vid att bristerna avsåg centrala funktioner och risker såsom brand eller vattenskada, med en värdepåverkan på i vart fall sex procent. Med värdepåverkan avses reparationskostnad minskad med eventuell värdeökning.

 

PROCESSRÄTT

Medansvar för rättegångskostnader – fråga om tidpunkt för förpliktelsens uppkomst (NJA 2020 s. 526)

I en dom från 2014 förpliktades det förlorande bolaget att bl.a. betala det vinnande bolagets rättegångskostnader om 200 000 kr. Under 2015 väckte det vinnande bolaget talan mot styrelseledamoten i det förlorande bolaget och yrkade att styrelseledamoten skulle betala den ersättning för rättegångskostnader som det förlorande bolaget hade förpliktats att betala. Frågan i HD avsåg vid vilken tidpunkt som förpliktelsen att betala ersättning för rättegångskostnader ska anses ha uppkommit vid en tillämpning av 25 kap. 18 § aktiebolagslagen. HD konstaterade att vid bedömningen av när en förpliktelse ska anses ha uppkommit ska hänsyn tas till syftet med bestämmelserna om styrelseledamöters personliga betalningsansvar, vilket innebär att borgenärsintresset ska tillmätas särskild betydelse. HD hänvisade också till tidigare praxis i vilken det, i fråga om avtalsgrundade förpliktelser, ansetts vara av betydelse för bedömningen bl.a. i vilken utsträckning den risk som avtalet innefattar för borgenären har förändrats under medansvarsperioden samt vilka rättsliga och faktiska möjligheter att påverka avtalsförhållandet som har funnits under denna period. I anledning av att det är först genom domstolens avgörande i huvudfrågan som frågan om ansvar för rättegångskostnader avgörs har det anförts att förpliktelsen uppkommer först i samband med målets avgörande. Att bestämma tidpunkten för förpliktelsens uppkomst på detta sätt fann HD vara problematiskt i förhållande till ansvarsbestämmelsernas syfte och funktion. I litteraturen har det diskuterats att förpliktelsen ska anses uppkomma vid tidpunkten för uppkomsten av den huvudfordran som det har tvistats om i målet eller vid tidpunkten för talans väckande. HD menade att inte heller med dessa alternativ uppnås något tydligt samband mellan styrelseledamotens personliga betalningsansvar och borgenärens riskexponering under medansvarsperioden. HD fann att en tolkning av 25 kap. 18 § aktiebolagslagen som innebär att en förpliktelse att ersätta motpartens rättegångskostnader uppkommer löpande i takt med att kostnaderna upparbetas stämmer bäst med de ifrågavarande bestämmelsernas syfte och funktion.

Att ta med sig: Den som blir personligen ansvarig för ett bolags rättegångskostnader vid en viss tidpunkt ansvarar endast för rättegångskostnader som uppkommit efter den tidpunkten, och alltså inte för de totala rättegångskostnader som kan bli aktuella i processen.

 

Mötesanteckningarna – fråga om edition och vad som krävs för att en part ska anses inneha en viss handling (Ö 4643–19)

Målet gällde edition, det vill säga fråga om skyldighet för part att i rättegång ge in viss handling på begäran av den andra parten. Frågan i målet var vad som krävs för att en part ska anses inneha en viss handling (innehavandekravet) och därmed vara skyldig att efter en editionsbegäran lämna ut handlingen. Käranden i processen begärde att svaranden skulle föreläggas att ge in anteckningar från ett möte med en tredje part. Anteckningarna hade upprättats av den tredje parten, men svaranden hade en kopia i sin besittning. Svaranden invände att bolaget varken ägde eller hade rätt att bestämma över anteckningarna och att innehavandekravet därmed inte var uppfyllt. Det anfördes också att svaranden därutöver enligt avtal med tredje part var belagd med yppandeförbud avseende innehållet i anteckningarna. HD fann att innehavandekravet var uppfyllt eftersom parten hade handlingen i sin besittning. Omständigheter som att annan har äganderätt eller annan rätt till densamma utgör, vid bedömning av innehavandekravet, enligt HD inte hinder mot edition. Detsamma gäller omständigheterna att innehållet i handlingen är konfidentiellt, av privat natur eller liknande. HD uttalade dock att dessa omständigheter kan vara av betydelse vid bedömning av om viss handling ska undantas editionsplikt. Sammanfattningsvis ansågs innehavandekravet uppfyllt och kärandens begäran om edition avseende mötesanteckningarna bifölls.

Att ta med sig: Den som får ett editionsyrkande mot sig kan inte med framgång invända att den handling man har i sin besittning är en kopia och att det endast är den som innehar originalet, och därigenom rättigheterna till innehållet, som är innehavare. Det innebär alltså att besittning av en kopia uppfyller innehavandekravet. Invändningar avseende själva innehållet får dock göras.

 

Alpha – fråga om kvarstad kan meddelas avseende en fordran på ersättning för rättegångskostnader (Ö 2840-20)

Genom tredskodom ogillade tingsrätten bolaget Alphas talan mot ett konkursbo och biföll konkursboets yrkande om ersättning för rättegångskostnader med ett belopp om ca 1 miljon kronor. Hovrätten undanröjde tredskodomen på grund av domvilla och återförvisade målet till tingsrätten. Konkursboet ansökte därefter om kvarstad på så mycket av Alphas egendom att konkursboets fordran på rättegångskostnad enligt den undanröjda tredskodomen kunde antas bli täckt vid utmätning. Frågan som HD hade att ta ställning till var om kvarstad kunde beviljas för att säkerställa en fordran på ersättning för rättegångskostnad som avser det mål där yrkandet framställs. HD inledde med att konstatera att utgångspunkten är att ett civilrättsligt anspråk kan säkerställas med kvarstad, att fordringar som inte har uppkommit vid tidpunkten för kvarstadsyrkandet inte kan omfattas av ett beslut om kvarstad, och att beslut i kostnadsfrågor ska meddelas när rätten avgör målet. Vidare angav HD att den sedan länge rådande uppfattningen i den praktiska tillämpningen har varit att kvarstad inte kan meddelas avseende rättegångskostnad i det mål där yrkandet framställs. I förarbetena till den senaste ändringen av 15 kap. 1 § rättegångsbalken uttalades att de dittills gällande bestämmelserna inte syntes medge att blivande rättegångskostnader beaktades vid meddelande av kvarstad och att det skulle vara mindre lämpligt att tillåta kvarstad för en sådan framtida fordran. Det framhölls också att en dom på betalningsskyldighet enligt 3 kap. 6 § utsökningsbalken kan verkställas genast. Även i den juridiska litteraturen har rättsläget samstämmigt återgetts på det sättet och några påtagliga nackdelar med det rådande synsättet har, enligt HD, inte heller framförts. HD kom därför till slutsatsen att det inte är möjligt att besluta om kvarstad för en fordran på rättegångskostnader som avser det mål där yrkandet om kvarstad framställs.

Att ta med sig: I en rättegång kan man inte få kvarstad mot motparten för en fordran på rättegångskostnader i samma rättegång. Man processar alltså enligt huvudregeln på egen risk.


Om Advokatfirman Lindahl

Lindahl är en av Sveriges största affärsjuridiska advokatbyråer med kontor i Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Örebro och Helsingborg. Utöver den stora byråns breda kapacitet har vi en absolut spetskompetens inom immaterialrätt, life science, processer och ICT-sektorn. Vi har också en lång och gedigen erfarenhet inom områden som bank och finans, capital markets, M&A samt fastigheter. Lindahl är rankad inom flera kompetensområden av de stora internationella rankinginstituten. Dessutom är vi den enda svenska medlemmen i TerraLex, ett internationellt nätverk som består av noga utvalda advokatbyråer som är ledande på sina lokala marknader. Mer information om Lindahl finns på lindahl.se.